Vajande plymspirea bjuder oss att titta in i koloniträdgården. De krämvita blommorna och klorofyllstinna bladen kontrasterar mot det faluröda staketet. Foto: Lars Forslin
En av våra folkkäraste perenner, men, ändå ganska anonym, är plymspirean, Aruncus dioicus. Aruncus betyder getabocksskägg.
Den finns överallt, men är så vanlig att man nästan inte tänker på den. Spirean bara finns där, man tar den för given.
Det är en vacker, härdig och därmed viktig perenn, som faktiskt borde användas mer, fast kanske på lite nya kreativa sätt.Det vanliga är att vi ser plymspirean användas som en örtartad solitärbuske. I många trädgårdar har dessa plantor stått i generationer, sedan plymspirean började odlas i svenska trädgårdar under andra hälften av 1800-talet. Att den förblivit vid alla dessa gårdar och varje år levererat en treveckors blomstershow är ingen dålig bedrift och utgör förstås grunden till dess popularitet. Knappast någon annan perenn, möjligen med undantag…
Vill du läsa mer?
Skaffa en prenumeration för att låsa upp hela artikeln.
Många växter ser annorlunda ut än på etiketten. Trädgårdsingenjören Pontus Planterar visar hur storlek, skötsel och tålamod minskar risken för besvikelse.
